Min farfars farfar arbetade tolv timmar varje dag, även lördagar. Det var en arbetsvecka på 72 timmar. Dessutom skötte han en trädgård med ett litet hus, var kassör i skyttelaget, brandman vid den lokala brandkåren, tenor och notskrivare i sångföreningen.
Han klippte själv sina sex barn, halvsulade familjens skor, högg åtta kubikmeter ved till vintern samt gjorde det mesta husgerådet själv.

Min farfarsfar hade kommit ned till en arbetstid på 54 timmar. Han övertog trädgården och var också brandman. Likaledes var han medlem i skyttelaget och i sångföreningen var han baryton. Men han hade varken tid att vara kassör eller notskrivare. Han klippte inte heller sina fyra barn och hans vedhuggning inskränkte sig till en kubikmeter, eftersom han hade börjat elda med kol. Husgeråd var något han köpte.

Min farfar arbetade 48 timmar i veckan. Också han var trädgårdsmästare och medlem i skyttelaget. Men han hade varken tid med sång eller frivillig tjänst i brandkåren. Hans två barn gick till frisören. Vedhuggning till vintern? Nej, men han gjorde lite slöjd då och då.

Min far är traditionsbunden och därför medlem i skyttelaget, men han går aldrig dit. Han har slutat med familjeträdgården, det lönar sig inte längre och han har inga barn hemma. Bränsle och kol till vintern? Nej, han har fått elvärme. Hur ska han annars få tid till någonting i vår jäktade tid. Han arbetar ju trots allt 45 timmar i veckan.

Och jag själv då? Jag har över huvud taget inte tid till någonting. Inte till att sjunga och absolut inte till frivillig tjänst.
Hur skulle jag kunna det med en så slitsam och lång arbetstid som tar 40 timmar i veckan? Eller mindre….
…och mina barn…ja, det ska man nog inte ens tala om.
Dom har ju inte ens tid att prata med mig.